Visstidsanställningar vid universiteten är ett av mina varaktiga intressebevakningsteman, eftersom det är en så betydande sak just inom universitetssektorn. Vid universiteten har grovt taget 70 procent av undervisnings- och forskningspersonalen visstidsanställningar. När det gäller övrig personal är situationen lyckligtvis något bättre, men inte nödvändigtvis ännu tillfredsställande den heller.
I Forskarförbundets förfrågningar nämner medlemmarna gång på gång visstidsanställningar som den främsta orsaken till att de mår dåligt på jobbet. Att arbetstagare år efter år tvingas fortsätta i visstidsanställningar tär på dem och är helt onödigt.
Vi vill genuint förbättra situationen för visstidsanställda och vi har funderat på otaliga medel, inte bara för enskilda arbetstagare utan också kollektivt. På lång sikt strävar vi efter att sänka den relativa andelen visstidsanställningar från 70 procent till 30 procent. Då skulle vi komma betydligt närmare den andel på 20 procent som gäller i arbetslivet på annat håll.
Visstidsanställningarna är alltså betydligt fler vid universiteten än annanstans i arbetslivet. Så är det trots att universiteten omfattas av samma lagstiftning som det övriga arbetslivet. Därför försöker vi också vid kollektivavtalsförhandlingarna främja ställningen för visstidsanställda. Kollektivavtalet skulle till exempel kunna stärka samarbetet mellan arbetsgivare och förtroendemän på lokal nivå när det gäller att minska antalet visstidsanställningar.
Vi vet redan att den nuvarande trenden är att arbetsgivarna eftersträvar lokala lösningar i väldigt många frågor. Därför skulle gemensamma granskningar av visstidsanställningar vara ett naturligt sätt att tillsammans rensa onödiga visstidsanställningar. Olika gemensamma arbetsgrupper, utbildningar och informationskampanjer är också nyttiga.
